första stegen..
idag har ja faktiskt börjat på kbt, kognitiv beteende terapi. trodde själv att det bara va grå självmordsbenägna skrangel som gick på sånt men efter att ha hört om just kbt så kändes det som att ja faktiskt skulle kunna må bättre utav det.. de flesta dagar är ja extremt glad och sprallig o livet känns jätteroligt o underbart. men vissa dagar känns det som ja har en klump i bröstet som gör mig orolig och trött. som gör att ja får kort stubin och tycker att allt känns jobbigt och meningslöst. denna klump har även växt sig större efter de sista månadernas kaos.
jag har varit med om mycket som ja alltid hållt inom mig, allt från min pappas plötsliga död till afrikas sjukdomar och hemska händelser.. det har varit mkt hemskt som ja borde ha pratat och ventilerat men ja har velat hålla masken uppe och därför har det bara växt sig större och större. och ibland klarar ja inte av att hålla det inne och då brister allt.
ja önskar att de dagarna blev färre och just därför behöver ja nog få ventilera med någon och få rätt verktyg att bli ännu gladar och må ännu bättre. alla dagar..
att bara få sätta ord på tankarna gör att ja lär känna mig själv bättre och börjar hittar mig själv. om inte ens ja förstår mig på mig så kan ja inte kräva att någon annan ska göra det.
så idag var ja där första gången och det var otroligt skönt. inte alls som man tror, utan hemma hos en kvinna som skrek "sötnos" när ja klev innanför dörren och som sedan bäddade ner mig med massor filtar i en fåtölj med en stor kopp the i handen. kändes så hemma och det var som en sten som föll från hjärtat. och mia som i vanliga fall är väldigt pratglad slog nog ändå rekord i hur många ord som kan forsa ut en mun på en timme (okey två, vi fick köra över en timme för att det fanns inget stopp på ordflödet) det kommer nog bli tufft att prata om allt som man försökt förtränga men så småningsom är ja säker på att ja kommer må mycket bättre och känna mer lugn i mig själv. och inte behöva springa runt och söka något, som ja egentligen måste finna i mig själv.
en av de få sekunderna som hon fick tala sa hon "om man bara hoppar på allt som flyger omkring en, istället för att själv se vad man vill, lyssna till sig själv och välja ut det viktigaste, så börjar man tillslut sväva. och då mister man kontakten med marken.
och det är precis det ja har gjort. ja har gjort allt som fallit mig in och tillslut har ja förlorat tryggheten och en fast punkt att stå på.
Var även på sjukhuset idag och hälsade på någon som betyder otroligt mkt. finns inget annat man kan göra än hoppas och finnas där till hands med ett dåligt mia-skämt och en bubbelvatten.
ja, läste man detta inlägg för att få sig ett skratt, så ber ja om ursäkt.. inte ens en person med syrgas hade småfnittrat åt detta. men ibland är livet kul, ibland kaos, ibland lugnt och vardag, och ibland är det bara... för det är så det känns. ja bara är. känner mig utgråten och tom. inte tragiskt "ja ligger på badrumsgolvet och skakar medans ja frossar i ben-o-jerrys glass" (om man bortser mellan 22.31-23.16 igår natt) utan mer som ett tomt blad som känner sig lite vitt och naket men redo att börja målas på. av mig själv, när ja vet hur bilden ska se ut. tills ja vet det måste ja ha lugnt och ro och göra små saker som ja finner lycka i..
..som en bra bok med lite vin och friterad grissvål.
ikväll blir det middag med mor, ingvar, hans dotter med fru och tvillingarna. Mys.
imorgon ska vi flytta farmor. det blir en jobbig dag, rent mentalt (för mina supermuskler klarar det mesta). men deras lilla hus på landet har alltid känt så hemma och tryggt, och vi har så många fina minnen därifrån. men nu börjar en ny epok..
dags att avsluta..
Naken på perrongen
precis när man diskuterat att det bara är små fjortisar som skriver meninglösa inlägg i bloggar så bestämmer ja mig också för att göra det. och mitt blir säkert lika meningslöst. men ja måste få ner tankarna för att själv förstå vad det är jag tänker. inte ens meningen att någon ska läsa det. bara skönt att få rensa i hjärnan. känns som ja borde ha en sån där skylt brevid hjärnan "i denna lokal får max 300 tankar vistas samtidigt". för dörrvakten har släppt in alldeles för många och då blir det kaos när det börjar brinna.
för brinna får man nog kalla att det gjort i min hjärna på sistonde. och hjärta. där borde också sitta en skylt.
de sista två åren har ja verkligen sprungit från det ena till det andra. afrika, stockholm, asien, tre, elgiganten, danmark. förhållanden hit, måsten dit, späckat schema och allt för många bollar i luften. otroligt roligt men nu känner ja att bensinen är slut. jag måste få ro och tänka vad ja verkligen vill. inte vad ja borde, måste. inte vad andra tycker o inte det som faller mig in på en sekund.
jag är trött på att hoppa på tåg (dock har de varit otroligt roliga,) för att sedan hoppa av på perrongen helt vilsen när tåget stannar och stå där naken. utan lägenhet/jobb/framtidsplan.. jag vill ha en längre plan. en vision, ett mål.
för på något av dessa tåg, när ja som mest höll på att roa mig eller fixa något av allt det ja tyckte att ja va tvungen till, så tappade ja bort mig själv. så nu när ett tåg har kraschat sitter ja här naken på perrongen (nja, åtminstonde extremt förvirrad hemma hos mamma. kläder har ja iaf på mig.)
Jag har inte känt igen mig på sistonde. ja har tappat lite av mig själv. ja har inte varit lika glad/ sprallig/ energisk på sistonde. de sakerna som kommer så självklart när ja är i balans. ja har helt enkelt tappat balansen i mig själv, och nu är det dags att återfinna den.
Sista tåget som ja hoppade på var otroligt vackert och hade extremt fin utsikt. och målet hade allt det ja önskade mig. men allting gick för fort och jag hann inte riktigt packa min väska och ge tåget en god service så den skulle klara resan. Min medresenär är och kommer alltid att vara den mest fantastiska människa gud skapade. men han hann inte heller riktigt packa sin väska.
under början av resan, innan vi ens hade hunnit sätta oss, började den ena efter den andra motgången att slå mot tåget.. mycket för att tåget inte riktigt var startklart och för att det fanns en stor mupp som tågkonduktör som lovade saker som tåget inte alls hade. när motgångarna blev allt värre så hade inte jag och min medresenär hunnit packa ner rätt saker för att klara det.
jag hade allt för mkt skit i bagaget som jag borde ha rensat och dessutom hade de sista månaderna innan resan varit ett kaos fyllt av katastrofer. Jag hade tappat bort mina mål, min energi, min glädje... mig själv. och därför kunde ja inte packa ner de egenskaperna.
min medresenär hade också problem att packa av olika anledningar. så när tåget inte höll vad som var utlovat och problemen bara växte sig större och större så hade vi inte de rätta verktygen med oss. allt hade gått för fort, och vi åkte utan att ha funnit oss själva.
man kan inte vara lyckliga tillsammans, om man inte är lycklig med sig själv.
tåget hade kunnat fortsätta köra men då hade jag o min medpassagerare kommit fram med för många sår och utan att ha fått med sig de otroligt viktiga saker vi inte hann packa ner. vi hade glömt oss själva och kommit fram allt för mörbultade och trötta.
nu bestämde vi tillsammans att dra i nörbromsen. ta den hårda, hemska, jävliga och ensamma vägen för att gå tillbaka till perrongen. stanna upp där ett tag utan varandra för att hitta de saker vi inte kunde packa ner.
när vi funnit dem hoppas jag innerligt vi båda hittar tillbaka och finner varandra på perrongen och att det finns ett gemensamt tåg för oss.
ett tåg som vi ger god service åt innan. med två resenärer som kunnat packa ner rätt saker. (och att tågkonduktören har råkat klippa sig själv i tungan med biljettmaskinen så att han inte längre kan prata sin äckliga danska) och att vi då är mer förberedda för att nå målet tillsammans.
för det finns inget bättre mål än det. och det finns ingen bättre medpassagerare än han..
så jag är alltså hemma från danmark. jag sitter här i kaoset av alla kartonger, hemma hos mamma och känner mig allmänt överkörd av ett tåg.
jag har en jobbig tid framöver. en väg som är för jävlig att vandra. men på något sätt känner ja mig hoppfull. jag har nu äntligen tid att hiitta mig själv igen.
hur jobbigt det än är att se sina drömmar krossas och skiljas från den man älskar mest, så vet ja att det tåget inte hade fört oss till något bra. och vi förtjänar båda bättre än så.
nu ska ja bara koncentrera mig på att finna mig själv. läsa, gå långpromenader med hunden, simma, träna, vara tillsammans med mamma, fika, dricka vin, lära mig spela gitarr och piano, lyssna musik... bli lycklig igen.. och så småningom kommer ja ha gått hela vägen tillbaka, funnit mig själv och kan då hoppa på det tåg jag vill.
jag hoppas möta samma medpassagerare så att vi kan ge det en ärlig chans, men man vet aldrig vad framtiden har att ge. och det är bara ha tron att det löser sig till det bästa.
"när man väljer att följa sitt levandsöde, verkar hela universum för att det ska uppnås"
men det blir en tuff väg, inte nog att man måste vandra hela den jobbiga vägen utan den man älskar mest. Stora grundstenar i mitt liv har på sistonde försvunnit, gått sönder eller vuxit isär.. kan bara be att det ska bli ljusare.
För det är aldrig så mörkt som innan solen går upp.
