första stegen..
Redan vid tangentbordet igen. inte för att det har hänt något värdsomskrällande, (som att ja fann mig själv bakom kylskåpet, för så lätt är det visst inte) utan mer för att de kommande dagarna kommer dt vara så mkt att den lilla tiden ja får själv kommer gå till boken ja läser..
idag har ja faktiskt börjat på kbt, kognitiv beteende terapi. trodde själv att det bara va grå självmordsbenägna skrangel som gick på sånt men efter att ha hört om just kbt så kändes det som att ja faktiskt skulle kunna må bättre utav det.. de flesta dagar är ja extremt glad och sprallig o livet känns jätteroligt o underbart. men vissa dagar känns det som ja har en klump i bröstet som gör mig orolig och trött. som gör att ja får kort stubin och tycker att allt känns jobbigt och meningslöst. denna klump har även växt sig större efter de sista månadernas kaos.
jag har varit med om mycket som ja alltid hållt inom mig, allt från min pappas plötsliga död till afrikas sjukdomar och hemska händelser.. det har varit mkt hemskt som ja borde ha pratat och ventilerat men ja har velat hålla masken uppe och därför har det bara växt sig större och större. och ibland klarar ja inte av att hålla det inne och då brister allt.
ja önskar att de dagarna blev färre och just därför behöver ja nog få ventilera med någon och få rätt verktyg att bli ännu gladar och må ännu bättre. alla dagar..
att bara få sätta ord på tankarna gör att ja lär känna mig själv bättre och börjar hittar mig själv. om inte ens ja förstår mig på mig så kan ja inte kräva att någon annan ska göra det.
så idag var ja där första gången och det var otroligt skönt. inte alls som man tror, utan hemma hos en kvinna som skrek "sötnos" när ja klev innanför dörren och som sedan bäddade ner mig med massor filtar i en fåtölj med en stor kopp the i handen. kändes så hemma och det var som en sten som föll från hjärtat. och mia som i vanliga fall är väldigt pratglad slog nog ändå rekord i hur många ord som kan forsa ut en mun på en timme (okey två, vi fick köra över en timme för att det fanns inget stopp på ordflödet) det kommer nog bli tufft att prata om allt som man försökt förtränga men så småningsom är ja säker på att ja kommer må mycket bättre och känna mer lugn i mig själv. och inte behöva springa runt och söka något, som ja egentligen måste finna i mig själv.
en av de få sekunderna som hon fick tala sa hon "om man bara hoppar på allt som flyger omkring en, istället för att själv se vad man vill, lyssna till sig själv och välja ut det viktigaste, så börjar man tillslut sväva. och då mister man kontakten med marken.
och det är precis det ja har gjort. ja har gjort allt som fallit mig in och tillslut har ja förlorat tryggheten och en fast punkt att stå på.
Var även på sjukhuset idag och hälsade på någon som betyder otroligt mkt. finns inget annat man kan göra än hoppas och finnas där till hands med ett dåligt mia-skämt och en bubbelvatten.
ja, läste man detta inlägg för att få sig ett skratt, så ber ja om ursäkt.. inte ens en person med syrgas hade småfnittrat åt detta. men ibland är livet kul, ibland kaos, ibland lugnt och vardag, och ibland är det bara... för det är så det känns. ja bara är. känner mig utgråten och tom. inte tragiskt "ja ligger på badrumsgolvet och skakar medans ja frossar i ben-o-jerrys glass" (om man bortser mellan 22.31-23.16 igår natt) utan mer som ett tomt blad som känner sig lite vitt och naket men redo att börja målas på. av mig själv, när ja vet hur bilden ska se ut. tills ja vet det måste ja ha lugnt och ro och göra små saker som ja finner lycka i..
..som en bra bok med lite vin och friterad grissvål.
ikväll blir det middag med mor, ingvar, hans dotter med fru och tvillingarna. Mys.
imorgon ska vi flytta farmor. det blir en jobbig dag, rent mentalt (för mina supermuskler klarar det mesta). men deras lilla hus på landet har alltid känt så hemma och tryggt, och vi har så många fina minnen därifrån. men nu börjar en ny epok..
dags att avsluta..
idag har ja faktiskt börjat på kbt, kognitiv beteende terapi. trodde själv att det bara va grå självmordsbenägna skrangel som gick på sånt men efter att ha hört om just kbt så kändes det som att ja faktiskt skulle kunna må bättre utav det.. de flesta dagar är ja extremt glad och sprallig o livet känns jätteroligt o underbart. men vissa dagar känns det som ja har en klump i bröstet som gör mig orolig och trött. som gör att ja får kort stubin och tycker att allt känns jobbigt och meningslöst. denna klump har även växt sig större efter de sista månadernas kaos.
jag har varit med om mycket som ja alltid hållt inom mig, allt från min pappas plötsliga död till afrikas sjukdomar och hemska händelser.. det har varit mkt hemskt som ja borde ha pratat och ventilerat men ja har velat hålla masken uppe och därför har det bara växt sig större och större. och ibland klarar ja inte av att hålla det inne och då brister allt.
ja önskar att de dagarna blev färre och just därför behöver ja nog få ventilera med någon och få rätt verktyg att bli ännu gladar och må ännu bättre. alla dagar..
att bara få sätta ord på tankarna gör att ja lär känna mig själv bättre och börjar hittar mig själv. om inte ens ja förstår mig på mig så kan ja inte kräva att någon annan ska göra det.
så idag var ja där första gången och det var otroligt skönt. inte alls som man tror, utan hemma hos en kvinna som skrek "sötnos" när ja klev innanför dörren och som sedan bäddade ner mig med massor filtar i en fåtölj med en stor kopp the i handen. kändes så hemma och det var som en sten som föll från hjärtat. och mia som i vanliga fall är väldigt pratglad slog nog ändå rekord i hur många ord som kan forsa ut en mun på en timme (okey två, vi fick köra över en timme för att det fanns inget stopp på ordflödet) det kommer nog bli tufft att prata om allt som man försökt förtränga men så småningsom är ja säker på att ja kommer må mycket bättre och känna mer lugn i mig själv. och inte behöva springa runt och söka något, som ja egentligen måste finna i mig själv.
en av de få sekunderna som hon fick tala sa hon "om man bara hoppar på allt som flyger omkring en, istället för att själv se vad man vill, lyssna till sig själv och välja ut det viktigaste, så börjar man tillslut sväva. och då mister man kontakten med marken.
och det är precis det ja har gjort. ja har gjort allt som fallit mig in och tillslut har ja förlorat tryggheten och en fast punkt att stå på.
Var även på sjukhuset idag och hälsade på någon som betyder otroligt mkt. finns inget annat man kan göra än hoppas och finnas där till hands med ett dåligt mia-skämt och en bubbelvatten.
ja, läste man detta inlägg för att få sig ett skratt, så ber ja om ursäkt.. inte ens en person med syrgas hade småfnittrat åt detta. men ibland är livet kul, ibland kaos, ibland lugnt och vardag, och ibland är det bara... för det är så det känns. ja bara är. känner mig utgråten och tom. inte tragiskt "ja ligger på badrumsgolvet och skakar medans ja frossar i ben-o-jerrys glass" (om man bortser mellan 22.31-23.16 igår natt) utan mer som ett tomt blad som känner sig lite vitt och naket men redo att börja målas på. av mig själv, när ja vet hur bilden ska se ut. tills ja vet det måste ja ha lugnt och ro och göra små saker som ja finner lycka i..
..som en bra bok med lite vin och friterad grissvål.
ikväll blir det middag med mor, ingvar, hans dotter med fru och tvillingarna. Mys.
imorgon ska vi flytta farmor. det blir en jobbig dag, rent mentalt (för mina supermuskler klarar det mesta). men deras lilla hus på landet har alltid känt så hemma och tryggt, och vi har så många fina minnen därifrån. men nu börjar en ny epok..
dags att avsluta..
Kommentarer
Trackback
