Maslows behovstrappa
Denna vecka må ja säga inte kommer hamna bland topp 40 detta år. Jobbat jobbat o jobbat lite till. I en butik som inte kommer hamna på topp på "hej-här-var-det-trevlig-stämning"-barmometern. Och har fortfarande en vecka kvar där...
jobbat, huvudvärk och somnat alldeles för tidigt framför soffan. har dock hunnit missa röda korset träffen, då jennie va sjuk o ja hade huvudvärk som ett ånglok. Träffade dock madde i torsdags o hade mys. Fick mig en genomgång av aloe vera o blivit beroende efter 2 dagar. Varit på lägenhetsvisning, mest för att den låg på Olaus Magnus väg, gammal grej..
Igår var man ledig o va helt död. Var på bibblan på förmiddagen o sen tilbringade ja hela dan med syster o barnen. Mys!! Vi däcka framför soffan med fredagsmys o film. Återhämtning på bästa sätt.
Idag har ja jobbat o sen skulle ja träffat jennie men hon är långtidssjuk. Och eftersom min kära sambo är ute o skakar rumpa så njuter ja av att vara själv hemma. Har tryckt i mig godis, badat och njutit av lite skön ensamhet.
har noll av intresse att skriva. borde ta tag i alla de där borde göra punkterna som står kvar sen höstterminen -01. Ska nog diska och förbereda för att göra pannkaksfrukost imorgon till min bakis sambo. Måste ge igen någon gång.
Om man ser till Maslow
s behovstrappa ser man att trappan, eller snarare pyramiden, blir smalare ju högre upp man kommer på behovsbarometern. Så ju fler behov jag uppfyller, så som kroppsliga behov som hunger, sociala behov som vänner osv, desto högre upp i pyramiden kommer jag. Och det är målet. Väldigt många av mina behov är uppfyllda här i Sverige, jag kan äta mig mätt, jag känner mig trygg, jag har nära och kära, jag känner mig uppskattat, jag kan förverkliga det jag vill göra osv. Och jag mår jättebra.
Men ju högre upp man kommer på stegen, desto smalare blir det, och desto mer tomrum blir det runt om. Och det är en metafor för vad jag känner.
När jag var i Afrika var få av mina behov uppfyllda. Jag var inte trygg, oftast inte mätt, inte frisk osv. Jag var alltså inte så högt upp på den trappan. Men jag kände mig hel.
Nu när jag är högt upp, saknas något. Det känns underbart, men lite... smalt.
Kan inte det vara ett av svaren på varför fattiga kan ha så lite men ändå vara så tacksamma. Och vi har så mycket men ofta inte kan känna samma glädje? Som t.ex. i Ghana.
Sidospår, back to Sverige.
Så är det så att personer som är skapta som jag måste leva långt ner på trappan för att kunna känna sig tillfredställda?
Det är ett alternativt, men inte ett så tilltalande och utvecklande alternativ.
Jag tror snarare att man ska lära sig att fylla tomrummet runt om för att kunna hitta balansen mellan att vara högt upp i pyramiden med ett fyllt tomrum runt om. Jag tror att det är så man når det man söker.
Är det då fel att inte vara helt tillfredställd fast man är högt upp i pyramiden?
Om man behandlar det på fel sätt kan det nog bli lite hopplöst och deprimerande då man faktiskt inte kan komma mycket högre upp. Men om man kan hantera det och utvecklas pga av känslan, är det då inte större att känna så än att nöja sig med de svenska trappstegen och bara se om sig själv och sträva efter att tillfredställa sina egna behov och komma högt upp i trappan.
Å andra sidan, är det själviskt och trångsynt att inte ha den känslan, och nöja sig med att sina behov är tillfredställda? Nej. Om alla skulle ha den känslan skulle det inte finnas det trygga samhälle vi har idag.
Ibland önskar jag att jag kunde känna mig tillfredställd med det många andra skulle ge vad som helst för att få. Som underbara vänner, vara mätt, en kärleksfull familj, bo i ett land där jag kan förverkliga det jag vill osv. Men å andra sidan så tror jag att mitt mål är att finna balansen mellan att vara högt upp i pyramiden och samtidigt fylla tomrummet som ökar med höjden på pyramiden. Kanske med att fylla lägre trappsteg hos andra.
Har hittat massor bra volontärprojekt. rida kamel med nomader i mongoliet. Eller amazonprojekt i Peru. gatubarn i bolivia. längtar..
Blev snurrigt och inte så klart som i mitt huvud, men tanken har surrat ett tag. nu ska ja boka fotbollsbiljetter. Måste bara bestämma mig för vilket lag jag ska hålla på. Sugen på hejaklacken o äta korv i kylan. Men man måste ju heja på någon också.
Och du har blivit min Zahir.
Utan min tillåtelse.
Men för att du inte har fått min tillåtelse att glömmas.
Update inför hösten..
Ja sist jag lämnade avtryck i min blogg hade ja nog precis skickat in fel betyg och stod utan jobb o lägenhet inom någon månad. Men som vanligt så löser det sig alltig. Jag har börjat lita allt mer på tecken, och ett tydligare tecken för att ja inte skulle flytta iväg o plugga får man nog leta efter. så så här löste det sig:
Mia jobbar nu på H&M igen. Som fastpoolare så tar pass och tider när och var jag vill. Fungerar finemang och det är faktiskt grymt kul att vara tillbaka på H&M.
Bor hos en kompis, eller från början är nog bekant ett ord som passar bättre som beskrivning på honom, och det fungerar prima.
Det är skönt att dela alla småsaker med någon. Som äta, göra blåbärssylt, bli besatt av "how I meet your mother", göra glass, grymta något obegripligt till på morgonen, glömma öppna dörren till kattoan så katten kissar på honom i hans säng. Och alla såna småsaker. För hur söta mina kompisar än är så kan man inte umgås med dem 24-7. Så då är det skönt o ha någon när man kommer hem.
Hösten har äntligen kommit och mia har gått in i höstmood ordentligt. Stora halsdukar, varm choklad, spelkväll, sitta på cafe o mysa, bio på hösteftermiddagen, egentillverklning av blåbärssylt glass och snart marmelad saft och nyponsoppa. Stickning, varma bad och dvdboxar. Mmm, älskar hösten och mysmoodet.
Förutom vardagsmyset så har jag börjat skriva en släktkrönika. Var hos min faster i Skåne och hälsade på. satt förundrad och lyssnade och insåg att den historian inte får gå förlorad. Även om det så bara är jag som läser det så blir de viktiga för de förklarar mycket varför allt blev som det blev.
Var efter den resan som jag även hittade min halvbror. På facebook, nog det enda stället ja inte letade på. Smart tänker ni, jo ja vet. Av någon anledning trodde ja kyrkböckerna på danska skulle ge mig mer. Än så länge räcker det att se kortet och se att han finns. Men en dag ska jag skriva några rader.
har även böjrat jobba på röda korset. Antagligen som läxjälpare på ett genomgångsboende för flyktingar. Känns bra.
En uppdatering för denna vecka är att ja äntligen sitter på bussen hem till vadstena efter att ha jobbat i 11 dagar i rad. Ska nu vara hemma till lördag förmiddag då mamma o ja åker upp för lille oskar har sitt 3-års kalas. Sen ska vi även på inre harmoni mässan på söndag. ser fram emot helgen. Men innan dess ska vi ha några mysdagar hemma. Tänkte åka ut till landet och bara känna lugne. Fixa i trädgården och höstfixa, spela kort med farmor. Sen ha en egentillverkningsdag o göra lite äpplemos, äppelpaj, nyponsoppa och sånt som vi hittar. Ska bli otroligt skönt.
Så allt är perfekt i mias liv.
Men varför känner ja då alltid den här rastlösheten?
Tidigare har den kunnat få mig att bli irriterad, otillfredställd och fått mig att hoppa från det ena till det andra, fast jag för det mesta har det perfekt.
Nu har ja mer och mer lärt mig att kanalisera känslan och faktiskt börjat inse varför jag känner den- dock inte helt hur jag ska tillfredställa den. Men så länge jag vet varför jag känner som jag gör kan jag hantera det och göra det till något bra.
Det är som en osynlig klåda under huden. Men nu har det börjat ta annan form och istället blivit till en drivkraft och inspiration. Hopp om att det finns ett större syfte och att jag kan göra skillnad.
För hur bra vi än har det i vardagen så söker jag efter något större.
Det var den känslan som fick mig att åka iväg till ghana, för att söka något större än vardagen. Jag var nog dock inte redo då men jag är ändå glad att jag gjorde det valet.
Det kan nog låta deprimerande att alltid söka efter någon djupare mening, något större bakom vardagens trallande. Men jag tycker nog tvärtom. Jag kan ibland bli lite deprimerad att se hur världen ser ut och försöka nöja sig med vardagen.
Någonting inom mig har förändrats drastiskt senaste året och jag vet att någonting större ligger framför mig. Och ju mer jag inser att det finns något större och att jag kan göra skillnad så kan jag uppskatta vardagens små pärlor mer. Jag har fått mer ro. För oavsett om det är sökandet efter Vertex, energifällt eller att vandra i öknen så kommer min väg att ta mig dit komma så småningom.
tills dess slukar ja böcker om ämnena och njuter av vardagen. För på sistonde har den sidan fått tillfredställelse och jag är säker på att det finns något större framöver.
Mia jobbar nu på H&M igen. Som fastpoolare så tar pass och tider när och var jag vill. Fungerar finemang och det är faktiskt grymt kul att vara tillbaka på H&M.
Bor hos en kompis, eller från början är nog bekant ett ord som passar bättre som beskrivning på honom, och det fungerar prima.
Det är skönt att dela alla småsaker med någon. Som äta, göra blåbärssylt, bli besatt av "how I meet your mother", göra glass, grymta något obegripligt till på morgonen, glömma öppna dörren till kattoan så katten kissar på honom i hans säng. Och alla såna småsaker. För hur söta mina kompisar än är så kan man inte umgås med dem 24-7. Så då är det skönt o ha någon när man kommer hem.
Hösten har äntligen kommit och mia har gått in i höstmood ordentligt. Stora halsdukar, varm choklad, spelkväll, sitta på cafe o mysa, bio på hösteftermiddagen, egentillverklning av blåbärssylt glass och snart marmelad saft och nyponsoppa. Stickning, varma bad och dvdboxar. Mmm, älskar hösten och mysmoodet.
Förutom vardagsmyset så har jag börjat skriva en släktkrönika. Var hos min faster i Skåne och hälsade på. satt förundrad och lyssnade och insåg att den historian inte får gå förlorad. Även om det så bara är jag som läser det så blir de viktiga för de förklarar mycket varför allt blev som det blev.
Var efter den resan som jag även hittade min halvbror. På facebook, nog det enda stället ja inte letade på. Smart tänker ni, jo ja vet. Av någon anledning trodde ja kyrkböckerna på danska skulle ge mig mer. Än så länge räcker det att se kortet och se att han finns. Men en dag ska jag skriva några rader.
har även böjrat jobba på röda korset. Antagligen som läxjälpare på ett genomgångsboende för flyktingar. Känns bra.
En uppdatering för denna vecka är att ja äntligen sitter på bussen hem till vadstena efter att ha jobbat i 11 dagar i rad. Ska nu vara hemma till lördag förmiddag då mamma o ja åker upp för lille oskar har sitt 3-års kalas. Sen ska vi även på inre harmoni mässan på söndag. ser fram emot helgen. Men innan dess ska vi ha några mysdagar hemma. Tänkte åka ut till landet och bara känna lugne. Fixa i trädgården och höstfixa, spela kort med farmor. Sen ha en egentillverkningsdag o göra lite äpplemos, äppelpaj, nyponsoppa och sånt som vi hittar. Ska bli otroligt skönt.
Så allt är perfekt i mias liv.
Men varför känner ja då alltid den här rastlösheten?
Tidigare har den kunnat få mig att bli irriterad, otillfredställd och fått mig att hoppa från det ena till det andra, fast jag för det mesta har det perfekt.
Nu har ja mer och mer lärt mig att kanalisera känslan och faktiskt börjat inse varför jag känner den- dock inte helt hur jag ska tillfredställa den. Men så länge jag vet varför jag känner som jag gör kan jag hantera det och göra det till något bra.
Det är som en osynlig klåda under huden. Men nu har det börjat ta annan form och istället blivit till en drivkraft och inspiration. Hopp om att det finns ett större syfte och att jag kan göra skillnad.
För hur bra vi än har det i vardagen så söker jag efter något större.
Det var den känslan som fick mig att åka iväg till ghana, för att söka något större än vardagen. Jag var nog dock inte redo då men jag är ändå glad att jag gjorde det valet.
Det kan nog låta deprimerande att alltid söka efter någon djupare mening, något större bakom vardagens trallande. Men jag tycker nog tvärtom. Jag kan ibland bli lite deprimerad att se hur världen ser ut och försöka nöja sig med vardagen.
Någonting inom mig har förändrats drastiskt senaste året och jag vet att någonting större ligger framför mig. Och ju mer jag inser att det finns något större och att jag kan göra skillnad så kan jag uppskatta vardagens små pärlor mer. Jag har fått mer ro. För oavsett om det är sökandet efter Vertex, energifällt eller att vandra i öknen så kommer min väg att ta mig dit komma så småningom.
tills dess slukar ja böcker om ämnena och njuter av vardagen. För på sistonde har den sidan fått tillfredställelse och jag är säker på att det finns något större framöver.
